CFS Carp från vakthuset som nu är museireception mot huvudentrén och matsalen i bakgrunden.
Jag reste under Juni 2009 med sambo och ung son genom östra Kanada. Vi flög från Sverige via Island till Toronto, där vi dagen efter ankomst hämtade ut en fem ton tung och 7,6 meter lång husbil – efter att ha skrivit på lite papper och sett en video! Vi påbörjade direkt vår resa mot Halifax där flyget väntade om 20 dagar.
Som nästan alla andra provinser i Kanada så hade Ontario (där Toronto ligger) en “diefenbunker”, norr om Toronto på en aktiv military bas. En annan stor anläggning i Ontario är Kanada NORAD anläggning som visats på nätet, bla youtube, sedan några år. Jag hade faktiskt en kontakt där för besök men när kontroll av kartan visade att det skulle bli 100 mil extra så gav jag upp tanken.
Även om de franska och engelska fort som byggdes under 17 och 1800-talen är imponerande, till exempel Quebec och Halifax, så är mitt huvudintresse modernare anläggningar.
Nu över till premiärminister (PM) John Diefenbaker (1895-1979). Han var Kanadas trettonde PM åren 1957 – 1963 och den man som beordrade bygget av systemet med kärnvapensäkra bunkrar i ett liknande system som våra grupperingsplatser för länsstyrelse och övrig länsledning. Systemet benämndes “Emergency Government Headquarters”. I systemet ingick en riksbunker och sju regionalbunkrar, tillsammans med ungefär 60 andra, mindre bunkrar liknande våra civilförsvarscentraler. Eftersom premiärministern hade en huvudroll i skapandet av detta system benämnds de ibland, bland annat i museivärlden, som “Diefenbunkers”.
En komplett lista over alla ingående bunkrar i systemet sitter kvar på en vägg inne i Carp.
Organisationskarta inne i Carp, visande Carp och dess sex CRU’s (Central Relocation Unit), de sex REGHQ (Regional Emergency Government Headquarters) och fyra IREGHQ. De sistnämnda var inte riktiga bunkrar utan mer källarlokaler. RRU är “Regional Relocation Unit” och ett större antal ZEGHQ’s,(Zone Emergency Government Headquarters) , också i källare etc
Alla bunkrar placerades runt 20-40 km utanför en större stad och för ”riksbunkern” fann man den lilla byn Carp, ca 30 km väster om huvudstaden Ottawa i provinsen Ontario. Den officiella beämningen var Canadian Forces Station Carp (CFS Carp) och CEGF – “Central Emergency Government Facility”. Anläggningen var klar 1960 och i bruk från 1961.
Enligt den guide som visade runt mig på en vanlig visning så arbetade ca 150 personer här konstant, med dubbel kapacitet i ett krigsläge, fram till 1994. Dock användes den mer och mer för kommunikationer under kalla kriget, bland annat med trupperna runt om i världen och användes aldrig som ett nödcentrum för premiärministern.
Det sägs att premiärministern enda besök var 1977 efter att ryktet om den utsökta maten nått honom! Precis som med 5001 och andra nationella ”riksbunkrar” så har de aldrig tjänat sin riktiga funktion. Det var planerat att Mr Diefenbaker och hans efterträdare skulle komma till Carp vid ett tredje världskrig men troligen skulle i alla fall Diefenbaker vägrat. Hans sovrum besöks på turen och det visar sig vara ett litet rum med ett kontor och sekretariat utanför. Sängen är en enkelsäng, vilket tydde på att hans familj inte skulle ha en plats i den skyddade bunkern. När han hörde det sägs det att Diefenbaker deklarerade att han skulle ta sina chanser utanför vid ett krig, det vill säga stanna hos sin familj.
Med historien klar för oss så kan det ha varit ett lika bra alternativ att stanna utanför Carp bunkern som i den. Även om den var designad för en 1Mton exposition minst två km iväg så var den välkänd av Sovjetunionen. Under det topphemliga byggarbetet så lyckades en reporter hyra ett sportplan och flyga över byggplatsen. Reportaget löd ungefär ”vad byggs här?”. Militären försökte naturligtvis hitta på en förklaring att det var en mindre kommunikationsbunker som byggdes men då en av bilderna visade en lastbil med över 60 toaletter på flaket som backade in i anläggningen så var det naturligtvis lätt för vem som helst att räka ut att något betydligt större byggdes i Carp.
Bunkern syns bra på Google genom en sökning på “w carleton public library, carp, on”. Vid slutet av vägen finns ett litet vakthus till vänster och en större byggnad till höger som var garage under den aktiva tiden. Vid den bortre delen av helikopterplattan finns ingången till bunkern, med ett modernare vit hus som byggdes senare för att gömma vilken kommunikationsutrustning som lastades av för satelliter. Ingångstunneln går rätt igenom sandåsen och kan också ses tillsammans med ett mindre fortifierat garage nära till. Längre mot nordväst syns också den ovanjordsliggande matsalen.
Min grupp på väg in genom personalporten.
Bunkern har ett kvadratiskt byggsätt och alla fyra våningarna har samma storlek av cirka 20×20 meter. Hela strukturen stabiliseras av 6 x 6 kolonner som löper genom alla sex våningar. De kan ses på byggnadsbilder via www.diefenbunker.ca. Ingångstunneln går rätt igenom sandkullen och mitt i finns två ingångar, en för personal och en för gods, vardera med en dörr på cirka 2,5 ton. Tunneln är endast gjord av korrigerad plåt och skulle kollapsa efter ett anfall. Anläggningen innanför dörrarna skulle kunna hålla ut i 30 dagar och efter det skulle premiärministern och andra viktiga personer där inne flygas ut med helikoptern, som hela tiden stått i det fortifierade garaget, till ett nytt säkert ställe. Problemet var då att ta sig ut… Planen var att få ett antal frivilliga att klättra ut genom nödutgången, gå till garaget och starta upp bulldozern som också stod där. Med hjälp av den skulle de sedan rensa upp framför de två huvuddörrarna och släppa ut övriga till den väntande helikoptern.
En annan sak att kommentera runt ingången är vakthuset vid grinden. Som på många ställen så befarades det att bunkern skulle stormas av civila som ville in vid en kris. Vaktpersonalen hade striktaorderatt stoppa alla som försökte ta sig in. För att kunna göra detta även efter en attack så finns det ett litet skyddsrum under vakthuset, utrustat med periskop för översikt av området.
Rundvandringen, som normalt tar en timme, startar på översta våningen (400) med saneringssystemet som alla var tvungna att gå igenom vid inträde. Om man var riktigt viktig kunde man få en andra chans om man hade för höga halter första vändan. Annars var det bara att gå ut igenom. En detalj som jag inte sett förut var den lucka som man öppnade för att släppa ner sina kläder. Dessa hamnade i ett hermetiskt utrymme klätt i bly där de sedan skulle ligga i evighet.
Efter saneringen besöktes läkarmottagningen med bla röntgenutrustning innan vi gick ända ner till våning 100 i en av de två trapphusen som finns. Längsta våningen är mestadels generatorer, luftkonditionering och förråd. Alla fyra generatorerna plockades ut innan det blev ett museum men de har lyckats få tag på en identisk generator från en annan anläggning. När den monterades ihop på plats råkade man dock montera den åt fel håll!
Åtskilt från resterande del av våning 100 ligger Kanadas krigsbankvalv. Enligt guiden skulle guldreserven skickas hit från valvet i centrala Ottawa och att det hade påbörjats under Cubakrisen – men det kan också vara för att späda på guidningen.
Men själva valvet är något helt sagolikt, även om guldet aldrig ens varit på väg hit. Portarna för personalen på översta våningen är på 2,5 ton, men ingången hit är på 10 ton! Dörren har fyra kombinationer, vardera endast känd av ett fåtal personer. Den stora tyngden hade dock sina nackdelar med det övertryck som skapas i anläggningen – trycket utanför dörren mot normaltrycket inne i valvet gjorde dörren omöjlig att öppna om man inte hade en liten lucka bredvid som man kunde öppna för att utjämna trycket.
Valvet är också en ”bunker i bunkern”, inte lika tekniskt komplicerad som 5001 i Östtyskland men det finns ett utrymme mellan valvet och den yttre bunkern där man lätt kan gå. Med geniala speglar som går från golv till tak i varje av de fyra hörnen ser en ensam vakt framför valvdörren runt hela valvets yttersida. Vid tråkiga vaktpass kunde han vinka till sig själv!
Den 10 ton tunga dörren in i valvet, där det nu finns en liten utställning om starten och slutet av det kalla kriget – en sten från vardera Hiroshima och Berlinmuren finns uppställda.
Våning 200 innehåller matsal, kök, förläggning och sanitetsutrymmen för all personal förutom de högst i rank. Köket har kapacitet för minst 200 personer, med tre stora frysar i bakkant och större frysrum på nedre plan som nås genom en hiss. Matsalen är riktigt stor och fin med ett falskt fönster över Kanadas vildmark. Både logement och sanitetsutrymmen finns både för män och för kvinnor.
Våning 300 är hjärtat och hjärnan i anläggningen. Längs yttersidan av hela våningen finns privata rum och kontor för officerare. I mitten av våningen finns “emergency government situation centre” med två rum, ett som benämns “status section” där rapporter kommer in från regionerna. Det andra rummet är kartrum med kontamineringskartor för hela landet. Runt dessa två rum finns en uppsjö av rum för kommunikation och datorbehandling.
I samma område som dessa två vitala rum finns också den stora konferenslokalen med flertalet TV apparater och annan utrustning för krismöten. Det finns TV kameror i båda situations rummen för att kunna sända in till konferenslokalen.
I ena ändan av detta område finns också PM’s privata ”svit” med litet kontor och sekreterare.
Våningen avslutas med en studio för Canadian Radio för sändningar i en krissituation.
Kartrummet i emergency government situation centre.
Konferensrummet med PM’s stol längst bort. Bakom honom finns klockor för att Kanadas tidszoner tillsammans med GMT, NATOS standardiserade krigstidszon.
Allt verkar ha lämnats på plats alternativt tagits tillbaka och ställts på rätt plats. Det finns inga dockor eller annat extraordinärt på nivå 100 till 300 och även det stora EMP skyddade datarummet som installerades under början av 1980-talet finns mängder med gamla datorer och servrar sparade. Dock är banden som lagrades här borttagna – mellan 1982 och 1992 fanns här “Canada’s national secrets” lagrade.
På våning 400 har museet gjort en stor och mycket bra utställning om kalla kriget generellt, civilförsvar och hur livet både i och utanför bunkern skulle ha varit under ett tredje världskrig.
Jag var mycket nöjd över detta arrangemang, att lämna tre våningar orörda och omvandla 90% av en våning som ändå mestadels var kontor och logement till utställning.
Efter nästan två timmar under jord kom jag ut till familjen och vi fortsatte vår resa och jag började ta detaljkontakt med nästa bunkerägare i Debert, Nova Scotia.
Utanför REGHQ CFS Debert.
Den lilla staden Debert ligger 20 km väster om Truro i mitten av provinsen Nova Scotia, 110 km norr om provinshuvudstaden Halifax. Canadian Forces Station Debert (CFS Debert) bildades 1941 och var aktiv till mitten av 1990-talet. 1964 var REGHQ CFS Debert klar för tjänstgöring som Nova Scotias Emergency Government headquarters. Även denna bunker kan lätt ses på Google genom sökning på “50 Lockheed Crescent, Debert, NS”.
Bunkern har 10 tums cementväggar och är övertäckt med 18 tum jord.
Under 1970-talet då det kalla kriget blev kallare och bomberna större degraderades de regionala centralerna något och många blev kommunikationsanläggningar istället. I Debert flyttade då 720 Communications Squadron in. Med hjälp av två annex för sändare och mottagare i närheten kunde man här hålla kontakt med de Kanadensiska trupperna utomlands.
Under 1990-talet konverterades basen till Colchester Park och bunkern stod mer eller mindre utan användningsområde förutom på sommaren då the Regional Gliding School använde det som logement och kontor.
Sedan några månader ägs nu anläggningen av det Halifax-baserade Bastionhost och hela bunkern har nu börjat konverteras till en gigantisk serverhall. Lyckligtvis hade detta arbete inte påbörjats då jag besökte anläggningen utan jag var troligen en av de sista som fritt kunde röra mig i hela bunkern och dokumentera allt jag ville.
Placerad på storcirkeln mellan Europa och Nordamerika och med fiber ända in i bunkern placerar de för att bli ett informationscentrum för information som inte får lagras inne i USA på grund av ”the patriot act”. Man hoppas på att både amerikanska företag vill spara sin information utanför USA och de europeiska och Kanadensiska företag som jobbar med USA ska lagra sin information här.
Förhoppningsvis kan det närliggande Debert military museum göra mindre turer ner i bunkern även i framtiden men det beror naturligtvis på hur lokalerna används och vilken information som lagras där.
Huvudentrén går rätt in i bunkern, med stötvågsfällor på vägen och en stötvågsdörr som numer är borttagen. Likväl som i Carp finns en saneringstation precis vid ingången. Direkt innanför huvuddörren befinner man sig i trapphuset som förbinder bunkerns två våningar. En andra trappa finns också i andra ändan av bunkern som också leder till en nödutgång.
Övre våningen (200) är framförallt logement och sanitet, tillsammans med kontrollrummet och luftkonditionering. Det finns också en mindre sjuksal, kök, matsal och ett mindre valv. Männens tvättrum är onekligen det finaste jag sett i bunkervärlden – i nyskick och med kakel runt väggar och golv.
Överst: Kontrollrummet för hela anläggningen. Nu Pams kontor.
Ovan: Det manliga tvättrummet.
Likväl som i Carp är en våning nästan helt dedikerad till ledningscentralen, i Debert samsas dock den undre våningen med kraftcentralen. All ventilation och el fungerar och körs. Resterande del av denna våning är endera utplockat eller i dålig kondition. Konferensrummen som skulle använts av ” “Premier, Lieutenant Governor and top military officials and their aids”och kartrummen står öde. I övriga rum finns bland annat kommunikation, data och en radiostudio.
Över lag är båda dessa bunkrar i gott skick. De skiljer sig rätt ordentligt åt i konstruktionen, troligen har man byggt Carp först och sedan lärt sig av misstaken när man gjorde de mindre. Designen av dessa regionala centraler är bättre och de känns större inuti än den i Carp.
Jag rekommenderar en resa i östra Kanada, inte bara på grund av dessa bunkrar och de äldre befästningarna utan även för landskapet och folket. Om ni sedan har en blond son på 1½ år så är saken klar, många kommer fram och börjar prata spontant.
Vi avslutade resan i Halifax, känd som hamn under Murmansk konvojerna under kriget. I hamnen finns ett museum och även museifartyg och ett minnesmärke över de norska sjömän som förlorades under dessa år.
Det visade sig också att Halifax är stället för modernt kustartilleri i Kanada, något som jag delvis missat. Det fanns ett större antal batterier runt hamnen under kriget och vissa modifierades under kalla kriget med radar och modern eldledning, varav ett delvis är museum idag vid York Redoubt. Många av platserna går att besöka inom Halifax Defence Complex.
Tack till Pam och Anton på Bastionhost för deras hjälp samt Marie och Axel för tålamodet.
Källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/Command_center
http://en.wikipedia.org/wiki/Diefenbunker
http://www.debertmilitarymuseum.org/
http://www.diefenbunker.ca.
http://www.pc.gc.ca/eng//lhn-nhs/ns/york/index.aspx
