I denna fråga ställdes följande fem delfrågor:
- Vid avveckling/plombering av större och mindre fortifikatoriska anläggningar pratas det hos allmänheten om olika metoder. Det sägs bl a att man ofta i samband med plombering aktivt fyller igen hålutrymmena med betong, sand, makadam, sten, jord och/eller vatten. -Är detta korrekt ?
- Har man tidigare återanvänt nedlagda bergrum/bunkrar/värn ?
- Förstörs bergrum och betongkonstruktioner som är plomberade eller är plomberingen istället ett sätt att konservera anläggningarna så att de senare vid ev behov kan återtas i bruk ?
- Vilka huvudfrågor måste beaktas vid eventuell återaktivering av nedlagda bergrum/bunkrar/värn ?
- Kan det alltså vara aktuellt att nu återaktivera nedlagda bergrum/bunkrar/värn ?
Här nedan kommer svar på delfrågorna. Som vanligt kan bilderna förstoras med högerklick på bilden och menyvalet ”Öppna bild i ny flik”.
Bilderna ovan från vänster: 1. Avvecklat skyttevärn har fyllts med sprängsten (Yttre Stekön, Ronneby), 2. Ksp-värn från 1940 har byggts till och modifierats till pjäsvärn (Viken), 3. Tidigare oljebergrum har byggts om för lagring av fjärrvärme (Hudiksvall) och 4. Civil serverhall i tidigare bergrums-HC (Småland).
Fler illustrerande bilder finns i frågan (Fortifikationshistorisk fråga 29).
1. Bergrum, tunnlar och bunkrar fylls INTE med något material (sten, grus, sand, jord, betong, vatten, .. ) vid avvecklingsarbete följt av igensättning (försegling, plombering). Detta skulle varit enormt arbets- och materialkrävande. Försegling sker istället av ytterskalet dvs anläggningens öppningar (ingångar, reservutgångar, öppningar för ventilation/avgaser/kablar, pjässchakt, .. ) förses med platsgjutna fasta armerade betonglock med en minsta tjocklek av 30 cm. Dock är det så att de igengjutna öppningarna och gjorda hål i marken (t ex LV-ställningar, enkla skyttevärn, .. ) ofta fylls igen och yttäcks med sten, grus, jord, .. etc. Detta för att ytterligare försvåra tillträde, förebygga fallolyckor, minska skaderiskerna för djur, för att dölja öppningarna och för att markytan ska återställas i så ursprungligt skick som möjligt (med rimliga kostnader). Vid vissa äldre avvecklingar kunde man nöja sig med att enbart blockera öppningar med sprängsten.
Missförståndet att anläggningarna fylls med material vid plomberingen kan förklaras med den efterföljande yttäckningen och även med att vissa anläggningars nödutgångar har varit sandfyllda redan när de var aktiva (se frågorna nr 07 och nr 25). Att naturen så småningom sätter många anläggningar under vatten (se fråga nr 28) har även det bidragit till missuppfattningen.
2. Fortifikatoriska anläggningar är allmänt välbyggda och tåliga konstruktioner. Exempelvis angav de civila skyddsrumsreglerna SR 92 (1992-1998): ”3 §. Skyddsrummet skall vara utfört och utrustat för en livslängd av minst 50 år.”. I allmänhet är livslängden i praktiken betydligt längre.
Det har varit relativt vanligt att återanvända sådana anläggningar. Detta både nationellt och internationellt. Här följer några konkreta exempel på återanvändning av fasta försvarsanläggningar i Sverige:
- I och vid flera 1600-tals kustfästningar inrättades under kalla kriget moderna ledningsplatser för Kustartilleriet och ”andra marintekniska installationer”.
- Uttjänta tunga fasta Kustartilleribatterier återanvändes i flera fall som stabs- och ledningsplatser under kalla kriget.
- Under 1960/70-talen modifierades ett större antal betongvärn från andra världskriget längs Skånekusten. De blev efter om- och tillbyggnad moderna pjäsvärn och försågs med pjästorn från ombyggda eller avvecklade stridsvagnar.
- I början av 2000-talet började avvecklade bergrum (t ex Civilförsvarets HC-anläggningar och Flygvapnets centraler) användas som civila serverhallar.
- Bergrum som använts för oljeförvaring har i flera fall på senare tid (fr o m 2018) byggts om så att de istället lagrar värme i vatten.
Som internationellt exempel kan nämnas att Danmark under kalla kriget flitigt återanvänt Tyska bunkrar från andra världskriget. Detta både för militära och civila ledningscentraler. Några är fortfarande aktiva.
3. Grundtanken med plomberingen av anläggningar var att den skulle vara permanent och alltså inte tas bort. Plombering innebär samtidigt att anläggningen blir konserverad genom att den isoleras från omvärlden och därmed skyddad mot olika former av naturliga och mänskliga angrepp och slitage. Miljön innanför plomberingen blir normalt både skonsam och stabil. Undantagsvis förekommer dock att det inträngande vattnet kan vara aggressivt (surt) eller bestå av havsvatten, vilket påverkar betong, armeringsjärn och bergförstärkningar negativt. Beroende på den tömda (bl a allt löst, monterat, farligt, giftigt och organiskt) anläggningens konstruktion är dess grundstruktur mer eller mindre välbevarad innanför plomberingarna. T ex består vissa Kustartillerianläggningar (sammanställningsplatser och mätstationer) från senare delen av kalla kriget av stora fjäderupphängda stålburkar inuti berget. Dessa konstruktioner blir snabbt rostskadade och kan inte längre användas. De flesta andra bergrum och bunkrar från kalla kriget är uppbyggda av betonghus inuti berg/mark. Ofta är dessa användbara som en baskonstruktion även efter lång tid. Berganläggningar från tiden kring andra världskriget är mer primitivt uppbyggda där väggar och tak består av rå bergyta. Vid byggandet av tidiga bergrum (fram t o m större delen av 1950-talet) användes sprängmetoder som orsakade relativt stora skador i berget.
I ett stort antal avvecklade berg- och bunkeranläggningar har plomberingen brutits av olika skäl. Påfallande många öppnade anläggningar har visat sig vara i mycket gott skick.
4. Följande huvudfrågor behöver ställas och besvaras inför eventuell återaktivering av nedlagda bergrum/bunkrar/värn:
- Varför vill vi ha fortifikatoriskt skydd och vilka är våra behov ?
- Vilken skyddsnivå krävs ?
- Är anläggningens placering och storlek lämplig för att kunna lösa uppgiften ?
- Är anläggningens ålder och konstruktion sådan att den kan återanvändas ?
- Finns det nödutgång ?
- Är bergmaterialet/markförutsättningarna stabila och oskadade ?
- Är skyddsnivån tillräcklig (t ex bergtäckning, betongtjocklek, armeringstäthet) ?
- Är anläggningens skick tillräckligt bra (t ex bergförstärkningar, betongkonstruktion, armeringsjärn) ?
- Finns det försvagande vertikalschakt ?
- Finns farliga ämnen (t ex asbest, PCB, radon, ..) i anläggningen (i berget/marken resp i byggnadsmaterialet) ?
- Hur ser anläggningens omgivning ut (t ex bebyggelse, industrier, försvarsobjekt, infrastruktur) ?
- I vilken utsträckning är anläggningens position och konstruktion röjda ?
- …
När det gäller stridsvärnen (kulsprutevärn, kanonvärn, pjäsvärn etc) längs vår kust och landsgräns, är många av dessa, trots sin ålder, i mycket gott skick. Det finns dock inte längre något behov av att återaktivera dessa. Detsamma gäller för de fasta Kustartilleribatterierna och inlandsbatterierna (t ex Bodens fästning). Den militärstrategiska och tekniska utvecklingen har gjort fasta statiska stridsställningar med artilleri omoderna. Dessutom har Sveriges landsgränser i praktiken flyttats ut i och med vårt NATO-inträde.
5. De nu pågående krigen i Ukraina och Mellanöstern har tydligt visat hur viktigt det fortfarande är att fortifikatoriskt skydda militära objekt, viktig civil infrastruktur och inte minst civilbefolkningen (se Civilt försvar 2030 – Fortifikation). I Sverige har totalförsvaret på senare tid återtagit en rad anläggningar som tidigare avvecklats/avyttrats. I och med att kärnvapen med stor sannolikhet inte kommer att användas och då speciella bunkerbrytande bomber/robotar är sällsynta och väldigt dyra, borde inte alla anläggningar behöva ha högsta skyddsnivå. Förvarningstiderna har drastiskt reducerats p g a att robotarna har blivit signifikant snabbare. Alla former av näraliggande mer eller mindre skyddade utrymmen har därför ökat i betydelse (se Skyddade utrymmen: MSB ska bedöma krav och inventera).
Källor (fråga nr 28, nr 29 och artikeln ”Farliga bergrum förstörs – borde istället användas”)
I skuggan av kriget – Svenskt civilförsvar 1937 – 1996, red. Vilhelm Sjölin, 2014.
Statens offentliga utredningar – Civilförsvarets organisation, SOU 1958:13.
Betonghandbok – Material del 1, utgåva 3, 2020.
Betonghandbok – Material del 2, utgåva 3, 2021.
Betonghandbok – Arbetsutförande, utgåva 2, red. C Ljungkrantz & G Möller & N Petersons, 2019.
Åldrande vattenförande bergtunnlar, Johan Berglund och Ulf Lindblom, Energiforsk rapport 2019:626.
Skador och reparationsmetoder, Tomas Sandström, Elforsk rapport 08:65, 2006.
The Earth Sciences (2nd ed), Arthur N. Strahler, 1971.
Geomorphology from the Earth, Karl W. Butzer, 1976.
Geology: Principles & Methods, Jean Dercourt, Jacques Paquet, 1985.
Berg och jord i Sverige (5:e uppl), Per H. Lundegårdh, Jan Lundqvist, Maurits Lindström, 1978.
Termiska egenskaper i jord och berg, Jan Sundberg, 1991.
Våra vanligaste stenar i urval – Sveriges berggrund, Karl-Erik Perhans, 2011.
Endogena processer och landformer, Karl-Erik Perhans, 2003.
Exogena processer och landformer, Karl-Erik Perhans, 2004.
Sex tusen år under jorden, Gösta E. Sandström, 1964.
Trafori alpini storici in Svizzera, K. Kovári, R. Fechtig, 2000.
Foundations of Materials Science and Engineering 4th ed, W. F. Smith & J. Hashemi, 2006.
Skyddsrumsboken, Björn Ekengren och Håkan Jansson, 1993.
Underhåll och användning av skyddsrum, Matti Virpiaro et al., 2014.
SK10 KUPOL – Befästningsinstruktion, 1971.
Värnförbandsreglemente VärnR, 1978.
Tank Turret Fortifications, Neil Short, 2006.
KA 7,5/57 serie 3, S-plats, nödutgång – Befästningsinstruktion, 1971.
Taggtrådskust – Försvar i söder, Leif Högberg, 2021.
MSB: Skyddsrumsregler SR 92 (1992-1998).
Regeringsuppdrag till MSB: Bedöma krav på skyddade utrymmen samt genomföra inventering, 2022.
MSB: Civilt försvar mot 2030 – ett totalförsvar i balans. Slutredovisning av regeringsuppdrag (Ju2022/01209/SSK).
Typdetaljer för igensättning, Fortifikationsverket, 2000.
Bergbyggnad, Ulf Lindblom, 2011.
Hydrogeologi för bergbyggare, Gunnar Gustafson, 2009.
Försvarets Forum nr 1, ”Bergsäkra rum”, 2026.
Kurs i sprängningsteknik, Nitro Nobel.
Bergsprängningsteknik, red. Sten Brännfors, 1964.
Webbsidor: www.sgu.se, www.smhi.se, www.fardplanvarme.se/gamla-bergrum-bl