Konstruktionen i frågan är en mätstation högst upp på Dragsö i Karlshamns skärgård avsedd för avståndsmätningsutrustning. Mätstationsvärnet med sin vridbara pansarkupol var sammanbyggt med ett kantigt observationsutrymme (som i detta fallet numera är rivet och därför saknas i frågans foto). Mätstationerna placerades högt och fritt. Antingen direkt på lämpliga berg/höjder/öar och/eller i ett torn. Invid mätstationerna fanns det en liten kran med vinsch för att underlätta monteringen av det 4 m långa mätinstrumentet. Här nedan visas ett äldre foto från frågans mätstation när observationsutrymmet fanns kvar och ett foto inifrån samma mätstationsvärn:

Här följer tre foton från en liknande mätstation på ön Saltärna sydväst om Ronneby och ett foto på en mätstation i ett 12 m högt betongtorn på Lindö Udde sydost om Ronneby:

Avståndsmätningen användes av Kustartilleriet och behövdes för att kunna rikta in artilleriet på rätt sätt. De instrument som användes i de aktuella mätstationerna var 4 m långa inbasinstrument (basen inuti instrumentet). Grundprincipen för avståndsmätningarna bygger på enkel triangelgeometri enligt nedanstående skiss där instrumentets längd b (och därigenom även vinkel v) har överdrivits mycket kraftigt för tydlighets skull. Instrumentets horisontella vridningsvinkel gav bäringen (= vinkeln mellan nord och målet). Uppmätta värden på avstånd och bäring bestämde målets position.

Basen b för våra obeväpnade ögon är c:a 0,06 m vilket ger en möjlighet att praktiskt bedöma avstånd d upp till c:a 440 m (då är vinkeln v ≈ 0,008°). Genom att med ett instrument öka basen (”ögonavståndet”) och samtidigt införa en bildförstoring, kan vi väsentligt öka vår stereoskopiska förmåga att bestämma avstånd. I de aktuella inbasinstrumenten var avståndet mellan ”ögonen” dvs instrumentets ytterlinser 4 m (= b). Vinkeln w justerades på instrumentet och avståndet d kunde vid korrekt inställning direkt avläsas på en instrumentskala.

Museum för rörligt kustartilleri på Aspö utanför Karlskrona (https://kustartilleri.se) har ett antal olika inbasinstrument i sina samlingar. Som exempel visas nedanstående två inbasinstrument: ”4 m avståndsmätare stereo m/40” och ”2 m avståndsmätare koincidens m/23”.

I koincidensmätare behövde man bara använda ett av sina ögon (det andra ögat kunde på vissa instrumenttyper avläsa en inbyggd avståndsskala). Detta eftersom instrumentets två olika bilder splittrades så att den ena låg i övre halvan av synfältet och den andra låg i den nedre halvan av synfältet. De två bildhalvorna justerades så att de hamnade rakt ovanför varandra genom inställning av vinkeln w.

Inbasinstrumenten användes långt in i kalla kriget, men ersattes så småningom av radar- och laserutrustning. En stor fördel med inbasinstrumenten var att de inte sände ut någon strålning som kunde avslöja deras läge. Nackdelar med instrumenten var att de krävde naturligt eller konstgjort ljus och dessutom god sikt.

Från Rekrytinstruktion för Kustartilleriet 1943 och 1951 (högra bilden) kommer nedanstående tre foton på inbasinstrument i användning riktade mot flygplan och fartyg:

Inbasinstrumenten användes inte bara av svenskt och internationellt kustartilleri. De fanns även i artilleriet, luftvärnet och på större örlogsfartyg. På örlogsfartygen monterades inbasinstrument ofta på huvudartilleriets kanontorn, högt upp i märsen (artillerieldning/utkik i krigsfartygs militärmast) och i fartygens aktre del. Det var en svår och ansträngande uppgift att även i måttlig sjöhävning mäta korrekta avstånd med speciellt de högt placerade inbasinstrumenten. Nedan ser vi den svenska kryssaren Göta Lejon med två inbasinstrument av olika längd placerade högt upp och strax ovanför varandra.

Här nedan ser vi en tysk variant av mätstation för tungt kustartilleri under andra världskriget. Inbasinstrumentet (Entfernungsmesser, Em) som användes här i den översta vridbara pansarkupolen var 10 m långt och av märket Zeiss.

(som vanligt kan en bild förstoras genom att öppna den i en egen flik: 1. Höger musknapp på bilden, 2. Välj ”Öppna bild i ny flik”)