Skyddsvägg mot detonationer (luftstötvågor och splitter)

Den lutande yttersidan med staplade stenar ska ge skydd mot bomber, granater och liknande. Vid kraftiga detonationer skapas en luftstötvåg (mycket kort förlopp, överljudshastighet, extremt högt tryck och hög temperatur) och manteln/skalet kring laddningen fragmenteras i mängder av splitter som sprids med mycket hög begynnelsehastighet.

Splitter och luftstötvågor är var för sig, och speciellt i kombination, mycket destruktiva även för stabila skyddskonstruktioner i t ex högpresterande betong och pansar. Ju större del av konstruktionen som kan skyddas mot exponering (t ex som här genom insprängning i berg) desto bättre. Med en lutande vägg undviks de mest aggressiva räta infallsvinklarna. En vägg uppbyggd av små/medelstora stenar i flera lager ökar tämligen effektivt graden av dämpning, upptag och utspridning vad gäller luftstötvågor och splitter. Som alternativ till skyddande yttre stenvägg används ibland sand, jord eller trä.

-Till vad användes då de båda ”ingångarna” i frågan ?

Lokalbefolkningen, som ganska friskt spekulerat i ”ingångarnas” användning, hade inte klart för sig hur de militära anläggningarna på ön var konstruerade. Inledningsvis byggdes Kustartilleriets anläggningar sammanhängande där alla dess olika delar var förenade under jord med förbindelsetunnlar. Detta ledde till att de aktuella ”ingångarna” förmodades vara in/ut-gångar till ALLA berganläggningarna på ön. Men, i moderna Kustartillerianläggningar (som här) användes ett helt annat tänkande. För att öka motståndskraften mot olika typer av attacker ökades avstånden mellan de ingående delarna samtidigt som dessa gjordes självständiga. Förbindelsetunnlar behövdes inte och sprängdes därför inte heller ut.

Det som frågan berör är två självständiga och relativt små välskyddade förrådsutrymmen. Innanför ett tunt väderskydd av plåt följt av en kraftig ståldörr fanns ett rum där finkalibrig ammunition, sprängmedel och minor förvarades. Även om något av de väl skyddade och ordentligt separerade förråden trots allt skulle ha exploderat hade det inte påverkat någon annan del av anläggningen. Varje pjäs hade en egen ammunitionsdurk i utrymmet under pjäsen. Förr i tiden kunde en exploderande ammunitionsdurk, där alla explosiva varor förvarades, helt slå ut eller orsaka mycket svåra skador i t ex ett Kustartilleribatteri, ett fort eller en fästning. (”durk” betecknar ett golv i ett fartyg och ”ammunitionsdurk” är ursprungligen ett extra väl skyddat förrådsutrymme för ammunition i ett örlogsfartyg)