Året 2022 markerade ett genomgående säkerhetspolitiskt skifte i och med Rysslands invasion av Ukraina. Den fred i Europa som genomsyrat kontinenten sedan Sovjetunionens fall 1991 övergick plötsligt till ett högintensivt utnötningskrig i en skala som inte påträffats sedan 1940-talet.

Toni Cherfan och Rickard Thörn, VD respektive Beredskapsansvarig hos Synotio AB, med en bakgrund inom datahallar respektive försvarsindustrin, beslutade omedelbart att det var dags att se över skyddet av den egna verksamheten. Företagets infrastruktur var väl dimensionerad för att klara de påtryckningar som gäller i fredstid, men efter att ha sett bomberna flyga mot Ukrainas städer var det uppenbart att denna strategi behövde förändras.

Företaget gjorde en bedömning i linje med MSB i publikationen ”Civilt försvar mot 2030 – ett totalförsvar i balans” som publicerades vid ungefär samma tillfälle:

Fysiska angrepp mot samhällsviktiga verksamheter kan utgöra ett allvarligt hot mot funktionalitet och förmåga inom civilt försvar. Inte minst i Ukraina har vi sett riktade angrepp mot civil infrastruktur som inte konstruerats med tillräckligt skydd. Exempel på anläggningar som därför kan behöva fortifikatoriskt skydd är ledningsplatser, beredskapslager, noder för elektronisk kommunikation, anläggningar inom energiproduktion- och distribution, dricksvatten och avlopp, industriproduktion, datahallar, reservfunktioner och andra kritiska verksamheter.

Avsnitt 4.3 (Fysiskt Skydd), Civilt försvar mot 2030 – ett totalförsvar i balans, MSB

Staten avvecklar privata anläggningar

Omedelbart började Toni använda sitt kontaktnät för att införskaffa offerter för inplacering av utrustning i bergrum som byggts om till datahallar. Det brukade inte vara något problem att hitta några år tidigare, men nu blev svaren istället att anläggningarna var sålda. Fortifikationsverket hade nämligen börjat lägga stora belopp på att återköpa tidigare sålda försvarsanläggningar och därefter kastat ut alla kunder. Näringslivets beredskap på det här området var därför i princip avvecklad, på bekostnad av den statliga upprustningen.

Det fanns aldrig särskilt många civila anläggningar där intresserade aktörer inom IT-branschen kunde placera sin utrustning, vilket gjorde att en upprustning av beredskapen på området ändå hade behövt fler skyddade datahallar även utan fortifikationsverkets uppköp. Rickard och Toni började därför jobba för att upprätta nya skyddade utrymmen så att beredskapen för den civila infrastrukturen på området kan återställas.

De båda visste att det var omöjligt att spränga ut nya anläggningar. Det är bara staten som har råd. Lyckligtvis behövs inte detta eftersom det avvecklades hundratals försvarsbergrum i Sverige under perioden 1991 till 2014. Allt var bara en fråga om att hitta rätt typ av anläggningar som var placerade nära fiberknutpunkter samt i renoveringsbart skick, för att därefter köpa loss fastigheterna.

Datahallar kräver stor skala

För att en datahall ska bli lönsam att bygga krävs investeringar på mångmiljonbelopp, i synnerhet för en anläggning under jord. Att enbart bygga för sig själva var inget alternativ för att nå lönsamhet. Istället blev det ett projekt för att bygga en s.k. ”colocation”-verksamhet, där ägaren av anläggningen hyr ut plats i rackskåp till alla intresserade aktörer. Intäkterna från hyresavgifterna går till att driva och underhålla anläggningen.

Plötsligt gick företaget från att enbart ha sig självt i fokus till att vilja erbjuda skyddade utrymmen för hundratals företag. Kan man göra något för sig själv och samtidigt lösa ett samhällsproblem så vinner ju alla inblandade.

Detta begränsade omedelbart vilken typ av anläggningar som vore lämpliga att bygga om. Enbart anläggningar på cirka 2 000 m² eller större var därför aktuella.

”Vi är inte intresserade”

Det första konkreta steget var att ta reda på var de avvecklade anläggningarna fanns. Drygt ett år spenderades med detta i en dialog som involverade över 10 myndigheter och fler än 100 kommuner. Efter att ha kämpat mot myndigheternas ovilja att lämna ut informationen lyckades vi istället få fram en handfull avvecklade anläggningar genom efterforskning i öppna källor. Till slut valdes platserna Strängnäs, Borås och Hässleholm.

När anläggningarna avvecklades var det vanligt att man rev ut och plomberade dom varpå marken såldes till den lokala kommunen. Om platsen var ett statligt ägt naturreservat såldes marken istället till Naturvårdsverket. Detta gällde för alla ovan nämnda platser.

Våra förfrågningar mötte motstånd från samtliga markägare:

• ”Vi har kommit fram till att vi inte är inte intresserade att sälja eller upplåta den här anläggningen”, svarade Strängnäs kommun.

Ett mycket underligt svar, tyckte Toni efter att ha läst Strängnäs kommuns majoritetsförklaring för mandatperioden 2022–2026. I majoritetsförklaringen återfinns bland annat punkterna ”Stärka tryggheten i vardagslivet i såväl goda år som i tider av kris och höjd beredskap” och ”Totalförsvarsplanering”. Med tanke på den hotbild som föreligger bör rimligen skyddet av civil infrastruktur prioriteras.

• ” I dagsläget är det inte aktuellt att överväga avyttring av denna typ av utrymme”, svarade Borås kommun.

Ryssland har visat sig villigt att systematiskt attackera system man inte kunnat hacka genom fysiska attacker. Serverhallar i det här formatet tar flera år att bygga. Är det inte aktuellt idag kan det därför vara för sent om eller när tillfälle ges.

Rickard och Toni började misstänka att kommunerna helt enkelt avvaktade i brist på direktiv ovanifrån. De ställde därför frågan till aktuell länsstyrelse, som är högsta ansvariga instans för totalförsvaret i sitt län, om det var möjligt för länsstyrelsen att koordinera behovet av dessa fastigheter så att kommunerna skulle kunna fatta ett eventuellt beslut om försäljning på bättre grunder.

• ”Centrala myndigheter och regeringen kommer med nya inriktningar i ganska hög takt och vi vet inte om det kommer komma några direktiv kring återtagande eller andra frågor gällande denna typ av anläggningar. Den ovissheten kan inte Länsstyrelsen bringa klarhet i utan det är upp till politiken att klargöra”, svarade Länsstyrelsen Västra Götaland.

”Inte lämpligt”

Den enda anläggningen i listan som kvarstod var nu Hässleholm.

• ”Försvarsanläggningen är sedan många år nedlagd och belägen inom ett naturreservat. Vi bedömer att det inte är lämpligt att upplåta anläggningen”, svarade Naturvårdsverket som äger anläggningen.

Beskedet gick inte att överklaga. Anläggningen är byggd utan skydd mot markstötvåg och fick dessutom avvecklas efter att ha varit föremål för Stig Wennerströms spioneri. Sannolikheten att den kommer till användning igen inom det militära försvaret torde därför vara minimal, men den hade blivit en helt utmärkt datahall.

Stig Wennerström var orsaken till en av de största spionskandalerna i svensk försvarshistoria mellan 1948 till 1963. Svenska dagbladet beskriver honom i termerna ”Han dömdes 1964 till livstids fängelse för att ha sålt ut hela det svenska luftförsvaret samt stora delar av Sveriges krigsorganisation till Sovjetunionen.”

Totalförsvaret har långtgående undantag i exempelvis miljöbalken:

3 kap 9 §   Mark- och vattenområden som har betydelse för totalförsvaret skall så långt möjligt skyddas mot åtgärder som kan påtagligt motverka totalförsvarets intressen.

Områden som är av riksintresse på grund av att de behövs för totalförsvarets anläggningar skall skyddas mot åtgärder som kan påtagligt försvåra tillkomsten eller utnyttjandet av anläggningarna.

Undantagen för totalförsvaret i miljöbalken gjorde att man ofta byggde försvarsanläggningar i naturreservat för att lättare kunna bedriva försvarsverksamheten på behörigt avstånd från allmänheten. Det kommer att bli väldigt många anläggningar som inte går att återanvända om Naturvårdsverkets svar får gälla allmänt.

”Inte möjlighet”

Till slut valde Toni och Rickard att skriva direkt till försvarsdepartementet för att fråga om man avsåg att agera för att ändra på beslutet från Naturvårdsverket eller klargöra den ovisshet som länsstyrelsen hänvisar till. Svaret kom ett halvår senare och blev ett par generella hänvisningar till ett antal utredningar och förordningar.

Från företagets sida kändes det med svaret från försvarsdepartementet som att man från deras sida inte förstått problematiken överhuvudtaget. I dialogen med Naturvårdsverket så påpekades exempelvis de delar av förordningen om statliga myndigheters beredskap som rör deras skyldigheter att underlätta för upprustningen av näringslivets beredskap, men utan framgång. Anledningen till försöket att överhuvudtaget eskalera frågan till regeringen är för att nuvarande regelverk motverkar arbetet med att bygga upp beredskapen inom området.

Efter att ha uttömt alla andra möjligheter valde till slut Toni att kontakta försvarsdepartementet ännu en gång och begärde ett telefonsamtal med ministern för civilt försvar Carl-Oskar Bohlin för att förklara problematiken och föreslå åtgärder.

• ”Statsrådet har tyvärr inte möjlighet att delta i det föreslagna samtalet”, svarade biträdande pressekreterare.

Utan lösning ser det nu därför ut som Toni och Rickard får ge upp sina ambitioner. Rimligen borde staten hjälpa till att bygga upp beredskap som den själv framtvingat avveckling av. Hade det funnits anläggningar att köpa på den öppna marknaden hade det så klart varit en ideal lösning, men det har trots ihärdiga försök inte gått att lösa.

Situationen blir nu istället att anläggningar som kan användas för att försvara Sverige istället får stå vattenfyllda och rosta. Det kan följaktligen konstateras att detta inte hjälper någon annan än Vladimir Putin.

Kontakt:   Toni Cherfan – 072 339 50 20