Sedan 1993 Statens Fastighetsverk (SFV) förvaltat Vabergets fästningar åt staten, som äger marken uppe på berget väster om Karlsborg. 1998 gjordes ett förslag till skyddsföreskrifter men annars har inte mycket hänt med varken skydd eller underhåll. SFV’s rapport ”KOSTNADER FÖR ATT BEVARA OCH LEVANDEGÖRA FÖRSVARSANLÄGGNINGAR” från 2007 togs detta upp och även ett förslag på kostnader för levandegörande och långsiktigt underhåll. I rapporten sattes Vaberget, även om Karlborgsregionen har stor turism, som ”liten möjlighet till levandegörande”.

SFHF besökte södra fortet under sitt årsmöte 2010.

Nu 2012 har SFV tagit sin hand från anläggningen, mycket på grund av att den inte haft ett statligt byggnadsminne. Fastigheten har varit på förslag för försäljning men staten har och kommer att ha fortsatta intressen i området och därför har sedan en tid tillbaka Fortifikationsverket tagit över anläggningen.

Under minst första halvåret av 2012 kommer det att råda besöksförbud i anläggningarna, innan bergsskrotning har utförts. Efter det finns förhoppningsvis återigen möjlighet att besöka forten.

Flygets snabba utveckling under 1930-talet gjorde att hotbilden mot krigsviktiga industrier ökade markant. En geografisk placering långt in i landet gav inte längre ett fullgott skydd mot moderna bombplan med lång räckvidd.

Under 1940-talet byggdes därför ett stort antal fabriker i skyddade bergrum där produktion av ammunition, flygplan, krut, kanoner och andra krigsnödvändiga saker skulle kunna ske någorlunda skyddat även i ofred.

Då ofta hela fabrikens nödvändiga verksamhet förlades under jord blev anläggningarna av en betydande storlek.

Att anlägga en fabrik en bergsanläggning kostade förstås stora pengar. Men det efterföljande kalla kriget kom dock att motivera anläggningarnas existens under många år.

Det kom att dröja ända in på 1990-talet då det kalla kriget tog slut som den dagliga produktionen i anläggningen på bilderna här intill slutligen lades ner och verksamheten flyttade ut.

I den här fabriken arbetade varje dag hundratals personer varje dag under en femtioårsperiod.

Nu står stora delar av de gigantiska fabrikslokalerna tomma och är en märklig känsla att vandra runt i de stora ödsliga lokalerna.

Det är lite svårt att föreställa sig att det här tidigare var full aktivitet i princip dygnet runt. Här och var finns dock spår som vittnar om anläggningens historia.

Själva anläggningen består av flera skepp som vardera är i två plan med rejäl takhöjd.

Tyvärr är både matsalen och personalutrymmena rivna för att skapa stora fria ytor men utrymmena finns i alla fall kvar och är idag till vissa delar fullt aktiva dock med en helt annan verksamhet än vad de en gång byggdes för.

Järflotta är en av de få större öar i Stockholms skärgård som är svår att ta sig till. Det finns ingen arrangerad transport utan det är endera taxibåt eller privata båtar som gäller. Denna dag, 25 april 2009, fick 20 deltagare skjuts över sundet från fastlandet i pjäsfogdens öppna båt.

Jörgen lämpade av oss i det stora båtskjulet på norra delen av ön, lät våra väskor åka traktor ner till gården och vi traskade raskt efter, för flertalet var det första gången på ön och det hägrade ju en 24 cm kanon bakom kröken.

Första lasset med gäster åker över sundet som förbinder Järflotta med fastlandet.

Vi började också med den bevarade pjäsen, vi antog alla att det skulle ta sin lilla tid där. Väl uppe på höjden där pjäsen ligger, ganska nära rasbranten ner mot Sågviken, märkte jag personligen den stora skillnad som blästring och målning av pjäsen gjort för den. Sista jag såg den 2005 var den mest ett rostigt moster under kamoflagenät.

Den bevarade pjäsen är också den som 1948 förstördes vid en sprängolycka, som också förolyckade nio personer och brännskadade ännu flera. Pjäsen skickades tillbaka till Bofors för reparationer och återkom några år senare, något tyngre och med nytt serienummer.

Sällskapet for uppe på, i och under pjäsen som skållade råttor i nästan två timmar. För även om berganläggningen under pjäsen är plomberad så finns det rikligt med detaljer att inspektera och bara insupa storleken av pjäsen i sig med sitt lavettage.

Under 2005 och 2006 återställdes resterande delar av detta stora batteri, som från början innehöll tre pjäsplatser på vardera hög bergsknalle och en centraldel med eldledning. I den sistnämnda fanns även KAB3 staben under kalla kriget, då även pjäsplatserna gjordes om till att mer vara sjukhus, kök och kommunikationscentraler. Förutom dessa fyra stora anläggningar fanns teodolitställningar, radarstationer, luftvärn och granatkastarställningar runt om på ön, samt mängder med ståvärn.

Vi gick runt hela det centrala batteriområdet efter timmarna vid den bevarade pjäsen och besökte de plomberade inslagen vid kommandoplatsen och de två övriga pjäsplatserna innan vi påbörjade återfärden.

Artikeln först publicerad i SFHF medlemstidning nr 3, vol 2 sept 2009